Svartviksbarnen

HUR VI KOM TILL SVARTVIK
NÅGRA AV SVARTVIKSBARNEN BERÄTTAR

Svartviksbarnen

Den 14 mars 2012 samlades vi, ett gäng ”Svartviksbarn”, på loftet över caféet på Stallgårn. Flera av oss hade inte setts på mer än 40 år. Ett glatt återseende och genast kom minnen tillbaka.

Vår tanke var att träffas och berätta om hur det var att leva och växa upp på Svartvik. Vi som bodde här när det fortfarande var ett levande samhälle. När fabriken var Europas största sulfitmassafabrik. Vi som lekte på Lillberget, åkte skridsko på kolkajen, handlade på Konsum och Hägglunds kiosk, åkte tåg från Svartviks station, lekte mellan bodarna och alla hus som stod tätt. Vi som vet vad Klamparbyggningen, Matforsbyggningen, Posten och Idyllen är för något.

Vi tänkte oss att prata om den här tiden, från 40-tal till 70 tal. Vi samlar nu information, berättelser som vi delar med oss, tittar på bilder, bjuder in till berättarkväll och försöker dokumentera på olika sätt.

Vi har träffats runt fem gånger per år under fyra år. Ingen bor längre kvar på Svartvik, men de flesta bor i Sundsvallstrakten. Även långväga deltagare finns med vid våra träffar, de är från Uppsala och Sandviken.

Detta häfte är ett exempel på berättelser, som vi skrivit ner, om hur vi och våra föräldrar kom att bosätta sig här. Är du intresserad av att berätta eller höra mer om Svartvik, så är du hjärtligt välkommen. Du kan bli medlem i Svartviks Industriminnen eller komma till ”Svartviksbarnens” träffar.

Kontaktperson: Margareta Nordström 070 7964269

Ingvor Dückhow f. Olsson
Född 1947

Min pappa Gotthard Olsson (1908- 1975) flyttade till Svartvik 1913 från Holmsund. Han kom med sina föräldrar Karl och Eufrosyne och fyra syskon som senare utökades med ytterligare två barn.

Orsaken till flytten var möjligheten till sysselsättning. Min farfar, pappa och hans bröder arbetade alla inom indu- strin i Svartvik, bl.a i trähusfabriken och sulfitfabriken. Min farmor bidrog till försörjningen genom att driva en liten bakstuga och hon gick även hem till familjer och tvättade kläder.

Min mamma Klara Olsson (1914- 1975) flyttade till Svartvik 1944, tillsammans med dottern Astrid, från ett tidigare äktenskap. Flytten gick från Slagsån i Jämtland, en liten by två mil från Åre. Genom goda vänner ordnades jobb och bostad i mässen, Svartvik. Där träffade hon min pappa och flyttade till honom i gula huset ovanför den så kallade kolkajen. Mamma arbetade i många år på matbespisningen på Svartviks skola.

Vi var fem personer i familjen, förutom mig själv; mamma, pappa, storasyster Astrid född 1937 och bror Börje född 1949. Föräldrarna bodde kvar i gula huset till 1968 då de flyttade till nybyggd bostadsrätt i Kvissleby.

Lars-Göran Fors
Född 1945

Den 4 november 1899 flyttade min morfarsmor, Amanda (Åberg) Lager- berg, med familj från Skövde till Nolby. Amanda var gift sedan 1896 med Oskar Lagerberg. De hade då tre barn varav det äldsta barnet, Axel, var min morfar. I födelseboken för Axel kan man läsa ”fader okänd”. Axel var född 1893, alltså tre år före giftet för Amanda och Oskar. Familjen fick ytterligare fyra barn. Dock dog två av dessa vid 4 respektive 2 års ålder. Dödsorsaken var kikhosta respektive difteri. Vad Oskar jobbade med har jag inte forskat i men med stor sannolikhet arbetade han vid Svartviks sågverk respektive fabrik.

Axel flyttade vid 23 års ålder till Hissmofors, Krokom. Där träffade han min mormor. 1918 föddes min mor. Axel övergav mamma och mormor och flyttade 1919 tillbaka till Nolby för att någon månad senare flytta vidare till Nora i Västmanland.

Min mor bildade familj i Nälden med Erik Fors som kom från Gnarp. De jobbade båda på Näldens Ullspinneri. Av hälsoskäl kunde inte min far jobba kvar i spinneriet. Med hjälp av faster Hulda Westin, som bodde på Hemmanet i Svartvik, fick han jobb på Svartviks sulfitfabriks labb.

Vi kom till Svartvik som familj 15 november 1956 och flyttade då in i den sista bebodda rödkåken.

Vår familj hade bott i Nälden i drygt 10 år, dels omodernt och dels i nybyggt hus. Min fars föräldrar kommer från Allsta (mor) resp Bergsjö (far). Min faster, Hulda, har bott på Svartvik sedan 30-talet, och jobbade på Nyhamnsfabriken. Huldas man, Herman, jobbade i pappsalen i Svartviksfabriken.

Min bror, Sven-Erik, fick jobb på instrumentverkstaden i Svartviksfabriken. Själv fick jag också jobb på SCA, nämligen på dess huvudkontor som systemprogrammerare.

Christine Webb
Född 1947

Mitt namn är Christine, född Eriksson. Fars namn är Karl Rune Eriksson, född 1923 i Njurunda. Hans fars namn var Vitalis, hans mors Hanna. Syskonen var Enok, Bernt och Gudrun.

Vitalis (farfar) arbetade på elverkstaden på Svartviks fabrik, min bror Bernt på ritkontoret. Enok arbetade på lab och far började också på ritkontoret i slutet av 30-talet. Under tiden 1942 – 45 var han anställd vid Kungliga Jämtlands Flygflottilj där han genomgick utbildning till flygplansmekaniker. I Östersund träffade han mor Sonja. Han jobbade sedan på Svartviksfabriken från 1946 på instrumentverkstaden med elektromekaniskt verkstadsarbete.

Han gick sedan på aftonskola, elektriska avdelningen, och blev färdig ingenjör 1954. Efter utbildningen var han även lärare i fysik på yrkesskolan i Njurunda 1955 – 65. Han arbetade för SCA hela sitt arbetsliv. Efter pensioneringen var han projektanställd till sin bortgång vid 70 års ålder. Far var också projektansvarig för ritningar och bygget av ishallen i Bommen.

Första bostaden låg i Nolby, sedan ”Pråmsläpet” på Hemmanet, Gamla kontoret i Svartvik, Gröna huset på Essvik från 1965, och till sist i en villa på Björnvägen i Nolby.

Ebon Lundquist
Född 1944

Min farfar var Johan Alfred Lundquist, född 9 maj 1878 i Tuna Prästgård. Han arbetade som kusk i Wivstavarv och avled 1971 (18 mars) i Njurunda. Jag vet inget om min farmor.

Pappa Karl-Erik föddes i Wivstavarv 8 mars 1913. När han var ett år gammal flyttade familjen till Svartvik. Han hade tre bröder; Nils-Erik, Lennart och Sven och en syster, Elsa. Efter skolan studerade pappa till elektriker.

Mormor hette Jenny Granlund (född 10 november 1878 och död 7 dec 1953). Morfar ( f. 20 okt 1878) emigrerade till USA. Min mamma Ingeborg (f. 28 augusti 1918 i Essvik) hade två bröder, Gösta och Gunnar och två systrar, Elsa och Ingrid.

Mamma var hemma så länge jag och min syster Åsa var små. När jag var ungefär 15 år började mamma arbeta på Svartvikstvätten vid fabriken. Vid det laget hade vi flyttat till ”pråmsläpet” på Hemmanet. När tvätten lades ner började hon arbeta på Sidsjöns tvätt. Pappa var med i Svartviks Idrottsförening och spelade lite bordtennis.

1956 byggde pappa en sommarstuga i Åkersviken. Åsa och jag fick hjälpa till att bära sand och grus från stranden för att jämna till på klipporna där stugan skulle stå. Det var jobbigt. Då fanns endast en stig som vi fick gå på över skogen. Senare byggdes en väg som gjorde det mycket lättare.

Mamma och pappa har aldrig haft bil men de cyklade mycket. Pappa slutade på fabriken när den lades ner. Han avled 26 januari 1998.

Asbjörn Sjöö
Född 1945

Pappas farfar Johan Nilsson Sjöö föddes 1873 i Tuna. Han arbetade på Svartvik (Sua kallade dom det). Dom hade sex barn i familjen. Hemma hade dom också två kor och en gris. Vintertid var han arbetslös, så när han gick hem på hösten, gick han förbi Kopra (Konsum) och hämtade ut en silltunna som skulle räcka över vintern. Han dog 1962, alltså 89 år gammal.

Min farfar Olov Nilsson Sjöö föddes 1900 och jobbade också på Svartvik – på snickarverkstaden. Han blev sjukpensionär efter en olycka på jobbet och dog 1964 efter en olycka vid Svartviks kyrka, 64 år gammal. Han hade två barn.

Ett av barnen, min pappa Birger Sjöö, föddes 1921 och jobbade också på Svartviksfabriken. Han började i Blekeriet. Efter en massa studier fick han jobb på Instrumentverkstaden, fram till dess att fabriken lades ner. Då blev han överflyttad till Nyhamns fabrik. Han hade två barn och dog 2002 i en ålder av 81 år.

Jag själv Asbjörn Sjöö, född 1945, gick Industriskolan på Svartvik i två år, varefter jag fick jobb på Instrumentverkstaden, där jag jobbade till året innan fabriken lades ner. Då fick jag jobb hos en entreprenör som hade styr- och reglerarbeten på SCA:s fabriker i Sundsvallsdistriktet. Senare fick jag jobb på en konsultfirma där jag arbetade med styr- och reglerteknik samt på elsidan. Mina tre sista år innan pensioneringen jobbade jag på Sundsvalls Golfklubb i Skottsund. Själv har jag tre barn, sex barnbarn och ett barnbarnsbarn.

Min syster Marie-Louise föddes 1947 och jobbade som sjuksyster i Stockholm. Hon dog 2012.

Min morfar Nils Nordstrand, född 1888 i Attmar, var skräddare och dog 1953 i en ålder av 65 år. Han var gift med Alma Vesterlund, född 1890 i Attmar (min mormor). Hon dog 1973 i en ålder av 83 år. Dom hade tio barn.

Min mor, född 1923 i Stöde hade alltså nio syskon. Hon arbetade en tid innan pensionen på Planta blomsterbutik i Sundsvall. Hon dog 2008 i en ålder av 85 år.

Att gå i Svartviks skola av Birgit Svensson

Jag började i skolan 1936. Någon ringde i en stor klocka från skolfönstret när vi började på morgonen. Då ställde vi upp oss på led framför ingångarna till klassrummen med armen på den framförvarandes axel så att det skulle bli raka led. Vi hade en väldig respekt för lärarna. Flera av oss kunde öppna dörren för dem när de kom på morgonen. De bodde i lägenheter som fanns i hus på skolgården.

Det första vi gjorde var att läsa morgonbön tillsammans. På rasterna lekte vi på skolgården. På lunchrasten sprang många som bodde i ”rödkåkarna” hem, vilket också jag gjorde. Andra hade smörgåsar och choklad med sig som de satt på bänkar i korridoren och åt.

När jag gick i tredje klass fick vi mat- bespisning. Vi fick lämna in en tallrik som skulle finnas på skolan. Man var väldigt nyfiken på vem som åt på ens tallrik.

Vi fick gröt varje dag. Vi fick också välling, ibland blandad med överbliven gröt som man kunde känna som klumpar i vällingen. Någon gång på lördagar kunde vi få fruktkräm.

I första och andra klass hade vi en lärarinna som hette Alma Andersson. Från 3-an till 6-an hade vi en lärare som hette Erik Pettersson. Då hade vi en rolig timme en gång i veckan. Jag minns att han läste ur en bok som hette Biggles Flyger Österut.

Toalett hade vi inte, utan det fanns ett utedass på skolgården. På ena sidan var det åtta hål för flickor och lika många på andra sidan för pojkar.
När vi fick bada gick vi ner i källarvåningen, där vi fick sitta på en bänk med fötterna i en träbunke och tvätta oss. Vaktmästarens fru kom in och borstade oss på ryggen.

På hösten hade vi friidrottstävlingar på Gumsekullen mot andra skolor i kommunen och på vintern var det skidtävlingar. De utflykter vi hade sträckte sig bort till Sjöbergs eller Kastellberget. Vi kunde också få åka skridskor på Dickssons myra. När vi gick i 6-an fick vi åka på skolresa till Furuvik. Då övernattade vi på en skola i Gävle.

Vi gick sex år i folkskola sedan Fortsättningsskola med slöjd och skolkök i olika etapper på Svartviks skola.

Sedan var det att börja jobba. Jag började först som springflicka på Konsum i Sundsvall då jag var 14 år. 1946 fick jag anställning i laboratoriet på Svartviksfabriken. När den lades ner blev det Nyhamns kemiska fabrik. När den lades ner fick jag anställning på SCAs forskningslaboratorium där jag arbetade fram tills jag gick i pension.

Som avslutning vill jag säga att det blev folk av oss också.

Lena Bylin Lundgren
Född 1945

Min farmor Matilda Dahlberg från Gideo i Ångermanland var på väg till Amerika med sina systrar. För att det var fattigt här i Sverige.

När de kom till Sundsvall träffade min farmor Axel Bylin också från Ångermanland. Farmors två systrar åkte iväg till Amerika. Min farmor blev kvar och gifte sig med Axel. De bosatte sig i Svartvik i ”Rökåkarna” mitt emot Svartviks herrgård. Där föddes många barn, jag tror att det var tio stycken. Sex pojkar, Karl, Gustaf, Erik, Bengt, Gunnar (dog i tbc som ung) och Nils. Fyra flickor varav en flicka dog bara några månader gammal. Gunhild, dog i Spanska sjukan, Margareta dog i tbc tror jag och de övriga två vet jag inte namnen på.

Min Pappa Nils föddes 1913, den 1 februari. Han var yngsta barnet i barnaskaran. Pappa Nils gick sex klasser i Svartviks skola för magister Erik Pettersson. Efter avslutad skolgång, sjätte klass, var han 12 år. Han sökte arbete som springpojke på ”Bolaget” (det var Konsum om jag fattat rätt). Bolaget låg nära Svartviksmässen där Fritidsmöbler nu har eller har haft verksamhet. Springpojksarbetet fick han inte.

Min mamma Siri Nordin, Bylin, föddes 21 maj 1914 i Åmon, Njurunda. Min mormor hette Anna Nordin och hennes lilla hus var beläget i början på Åmon, om jag skall förklara det idag så är det bakom ishockeyrinken i Njurundabommen. Min mamma hade fem syskon; Hilmar, Erland, Sigrid, Signe och Karin.

Min mamma gick sex år i Kyrkmons skola och efter det så började hon arbeta, bl.a på Westrins bageri i Njurunda. Därefter har följt många arbeten som vad vi idag kallar piga, med ansvar för barn och hem i så kallat ”Finare familjer”. Namn jag hört och kommer ihåg är Philips vid kontoret och även Österlunds, Hundt(konstnär) i Sundsvall. Det var snälla familjer, men arbetstider och regler var stränga. Siri arbetade också som väldigt ung på Svartviks mäss.

I slutet av 1920-talet träffade hon min pappa Nils och 1938 gifte de sig – den 3 september. De hyrde då lägenhet hos en familj Nording i Mjösund och senare en liten lägenhet i Skottsund, Hovström, övervåningen.

Min bror Gunnar föddes den 28 no- vember 1940 på BB på Sundsvalls lasarett. 1945 den 29 september, föddes jag i en vanlig kökssoffa på ”Torpet” vid Dövikssjön. Barnmorska var fru Sjölund som bodde några gårdar bortom oss. 30 september 1945 ur dagboken;

Vi flaggar, får två kaskar av Bergström, Gustaf bjuder på ett glas. Siri och Lena mår bra!

1944 i november köpte de ett hus i slutet av Dövikssjön, längst upp i en backe, i skogsbrynet. Då var pappa 31 år och mamma 29. Pappa arbetade i fabriken. Mamma var hemmafru men serverade ibland på Gästis, Turistgården, Folkets hus mm. Riktiga Grönavågare blev de. Unga och fulla av lust att ”ta i”. De hade fått överta krusbärsbuskar, plommonträd, äppelträd och pappa handgrävde ett stort jordgubbsland i sluttande läge, där det odlades rikligt med jordgubbar som såldes till bl.a. Valter Nybergs kiosk, fiskaffären i Kvissleby, och till bekanta. Potatisland hade de också. Läser i en dagbok att pappa köper 100 kg sättpotatis av Gunnar Glants för 12 kronor. De odlade gurka i drivbänk.

Nedan lite kuriosa om utgifter och inkomster från odlingarna.

Med körning menas transport.

Det ser inte ut som om pappa var en så god affärsman, men till detta kommer försäljning av jordgubbar, plommon äpplen mm. Läser att Fru Eidem och ingenjör Wickman köper 4 kg plommon vardera och de betalar 8 kronor per person. Det var ett bra pris på KRAV-odlad frukt.

1946 köpte de en gris och den kostade 62 kronor i inköp. ”Köper gröpe för 35,89, potatis 4 tunnor för 32 kronor, försäkring 5:- och slakt 10:-” Grisen slaktades till jul och då stoppades det korv och så tog man rätt på allt kött.

1956 säljer mina föräldrar ”Torpet” i Dövikssjön, vi flyttar till Norskvillan i Kyrkbacken, Hemmanet Svartvik.

Hösten 1956 börjar jag i Svartviks skola, jag har tidigare gått mina 4 skolår i Nylands skola som hade skolformen B-skola, dvs. klass 1 och klass 2 i samma klassrum och 1 lärare. Min lärare hette Eva Thomsén, även Gunnar hade haft henne i skolan. Klass 3-4 hade jag magister Robert Wikner, en sträng herre. Då var minsann inte agan avskaffad !!!

Jag började i klass 5 på Svartvik och min magister var Erik Sjöström, stor schackspelare. Han tränade på lyckade drag bakom de orättade räkneböckerna. Honom hade jag även i klass 6.

Marie-Louise ”Misa” Hedqvist kom och mötte mig den första skoldagen. Kommer inte ihåg att det var några problem med kamrater. Erik Sjöström var mycket för brännboll och idrott. Jag kommer ihåg när jag för första gången var med på en skidträning/tävling (det var tidtagning i alla fall) som började vid Sehlins-fallet. Jag åkte så fort som jag kunde på mina ovallade skidor. När jag dagen efter kom till skolan mötte jag vaktmästare Gösta Hedqvist. Han berättade att jag hade åkt så bra, att jag hade bästa tiden på hela skolan och det gällde både flickor och pojkar. Det var roligt, kommer jag ihåg.

När det sedan var Skolans egen skidtävling och jag vann första pris, då brukade priset vara stavar eller skidor. Men jag fascinerades av en illröd glasvas med bubblor i, så jag valde den istället. Jag kommer ihåg att mamma och pappa inte tyckte att vasen var lika fin som vad jag tyckte!

Det var så här det gick till, när jag kom till Norskvillan, Hemmanet, Svartvik och fick gå i samma skola som pappa en gång gått i.

Då min pappa skrivit dagbok sedan slutet av 1920-talet, så är det mycket som känns igen från böckerna om Bricken på Svartvik av Vibeke Olsson. Känns faktiskt lite jobbigt att läsa dagböckerna, och jag kan idag förstå att pappa tyckte att både Gunnar och jag inte ville lyssna så aktivt när han berättade. Till vårt försvar så kan jag säga att första gången tror jag att vi lyssnade!!??, men det kom fram gång på gång, och då var vi småbarnsföräldrar och hade fullt upp. Vi sa – det var gamla tider, men nu har du det bra?? – Ja, det tyckte han.

Erkänner idag att nu har jag blivit lika nostalgisk som vad han var och då ångrar jag att jag inte lyssnat mera aktivt.

Sara Stendahl
Född 1940

Min farfar hette Paul Eriksson och var född 1884 i Njurunda. Han hade en bror som hette Einar och en syster, Henrietta, gift Svedberg. Han bodde på Svartvik med farmor Ellen och sina söner Harald och Gunnar ”Lärka”. Farmor hette Andersson som flicka. Hennes pappa var ”dödgrävare”. Det tyckte vi var spännande min syster May och jag.

Farfar var en snäll farbror. Alltid glad. Han började jobba som klubbpojke på Svartvik, därefter på trähusfabriken och sedan i fabriken till pensionen. Han kunde klippa hår och ansa skägget på karlarna i fabriken och tyckte om att spela kort. Han lärde sig spela bridge på äldre dar och spelade ofta med Forslund på tvättstugan.

När han fick pension köpte han en tomt på Björn i Skatan för 25 öre kvadratmetern där han byggde en liten stuga. Virket kom från rivningshus – ingenting fick gå till spillo. Han köpte en moped för att frakta någon bräda då och då. Det var tider det! 1956 var det. Där är min familj nu på somrarna, men det är inte likt sig som det var för bara några år sedan. Jag tänker ofta på den tiden med mina föräldrar och farföräldrar. De minnena är de finaste jag har.

Min pappa hette Harald Eriksson, född 1913 och gift med Britta Friberg, född 1914, från Nyhamn. Harald gick sex år i Svartviks skola, därefter bör- jade han på Svartviks brädgård som märkpojke. Efter det jobbade han som skiftarbetare i Svartviksfabriken – i pannhuset/elcentralen – fram till pensioneringen. Han var aktiv inom facket, bland annat som sekreterare. Hans intressen var idrott och bridge.

Harald och Britta byggde ett egnahemshus på hemmanet 1947. 1975 köpte familjen en bostadsrätt och flyttade till Kvissleby där de bodde resten av sina liv. Jag och min syster Maj som var två år äldre hade en fin uppväxt på Hemmanet, med fina föräldrar och kamrater.

Margareta Holmberg Nordström
Född 1946

Farfar Johan Holmbergs familj kom från Sollefteå, fyra bröder och tre systrar. De var sju barn i familjen. Alla stannade i Norrland.

Farfar var med vid strejken i Utansjö och blev då stämplad som uppviglare och hade svårt att få jobb vid sågverken efter kusten efter det. Han hade sett till att arbetarna kunde träffas i en kyrka för att göra upp planer. Han blev vräkt från sin bostad som ägdes av bruket. Det var en dag i december 1909, som han blev stående med fru och tre små barn ute i kylan. Han fick så småningom jobb på Skutskär, som behövde erfaren arbetskraft. Men det är en annan berättelse.

Familjen Johan Holmberg bodde se- nare en period på Svanö i Ångermanälven och flyttade sedan till Ortviken där farfar blev kokare.

Pappa Erik (född 1905) började jobba på Ortviken, som springpojke och fick sedan jobb på kontoret. 1940 kom han till Svartvik som kontorschef och pendlade med buss och spårvagn till Ortviken innan familjen flyttade till Svartvik 1942. Sedan blev han Kamrer med ansvar för bl.a båttrafiken. Här på Svartvik blev han kvar hela sitt liv till 1968 då han gick bort i hjärnblödning.

Mamma Rut (1911) född Skoog, kom från Svanö där hon växte upp med två syskon. Hennes pappa, min morfar, kom från Östervåla i närheten av Gysinge. Morfar var förman på Svanö bruk.

Min mormor kom från Lycksele och var lärarinna.

Mamma Rut utbildade sig till sjuksköterska på Sundsvalls lasarett och jobbade sedan på sjukhuset. Hon träffade min pappa 1938 och de fick tre barn, Lars-Erik 1938, Jan 1940 och Margareta 1946. Mamma gick bort 1996.

Mina föräldrar trivdes mycket bra på Svartvik och de var aktiva i samhället. Pappa var politiskt engagerad i ”Högern”, jobbade för Barnens Dag som var viktigt för honom och han hade god kontakt med grannar och arbetskamrater. Mamma var med i Röda Korset och syföreningen, vävde och sydde gärna, gick på gymnastik på kvällstid på Svartviks skola. Deras positiva inställning till gemenskapen på Svartvik och den stolthet de kände för fabriken och arbetet har säkert färgat mig och gjort att jag känner så varmt för bygden.

Med andra ord hade jag en god uppväxt och jag hade många goda kamrater som jag gärna delar minnen med från min tid på Svartvik.

Jag måste också berätta att mina föräldrar byggde en sommarstuga på Björn 1950. Marken ägdes av SCA och de sålde tomter till dem som arbetade på fabriken. Stugan byggdes av rivningsvirke från rödkåkar och vindar. Det var prima virke vilket visade sig vara sant när stugan nu har rivits. Plintar som stugan stod på kom från stabbläggning från sågverket.

Nu har min familj ansvaret för stugan och det är en fantastisk känsla att komma hem till ”stenarne, där som barn jag lekt”.

Martin Lindfors
Född 1944

Min farfar Carl Gustaf Lindfors föddes 1863 i Robertsfors i Västerbotten. Farmor hette Lydia (Svedin) och var fem år yngre. De torde ha träffats redan i Robertsfors, för berättelsen säger att Carl Gustaf begav sig söderöver för att försöka hitta försörjning för familjen. Han lär ha gått till fots släpandes på en kälke med några få tillhörigheter. Jag har ett svagt minne av att ha sett hans skinnväst med djupa märken på axeln efter remmen till släden.

Han kom till Svartvik där han lyckades få arbete på sågen. Det gjorde att familjen kunde förenas. Hur många personer den bestod av då vet jag inte, men på Svartvik växte familjen och innehöll åtminstone sju barn, inklusive min pappa Sven. De var systrarna Lotten, Thea och Åtta och bröderna Elon, Elfon och Eston. Sven var yngst och vid det laget verkade lusten att hitta på roliga namn ha avtagit. Faster Åttas namn antyder att det kanske har funnits fler barn i familjen, och eftersom Sven var yngre bör dom isåfall ha varit minst nio syskon.

Pappa Sven Johan var född 1905 och på Svartvik träffade han Signe Maria (Pettersson) som var fyra år yngre och bördig från Brunflo. 1927 fick dom sonen Dan, min bror, och långt senare (sjutton år) mig. Dan flyttade ut i världen (Hofors) redan när jag var spädbarn, så jag växte upp som ett endabarn. Så smånigom blev Dan som en snäll farbror till mig. Jag tillbringade många sommarlov hos honom och hans familj på Värmdö i Stockholms skärgård.

Vi bodde i ett rum och kök på krönet av Grindbacken, Svartviks södra utpost, bara några meter från Ostkustbanan och Frälsningsarmén. Grindbacken var ett trevligt litet samhälle med att tiotal hus och många lekkamrater.

Eftersom Sven var yngst i familjen och jag själv sladdbarn var alla mina kusiner på pappas sida gamla tanter och farbröder. Så dom var inte att leka med. Men bland dom fanns fantastiska barnlösa faster Åtta (Ohlsson) som all- tid fanns tillhands och tog mig på allvar, vilka bekymmer eller praktiska problem jag än hade. Hon och farbror Birger bodde i rödkåken ovanför Konsum.

På mamma Signes sida var syskonen yngre och där fanns det några kusiner man kunde hälsa på – Mona Gustafsson längst upp på Essvik och Ulla-Britt och Gun-Marie Lundkvist i Forsa.

Signe och Sven hade det nog ganska knapert i början av sitt äktenskap. Pappa hade enbart säsongsarbete i den så kallade timmerrullningen och under vintrarna var det säkert svårt att få ekonomin att gå ihop. Så småningom blev det bättre med fast jobb på fabriken. De kunde skaffa motorcykel och bygga en liten sommarstuga på en fäbodvall i närheten av sjön Mingen (fast det var skog emellan så man såg inte sjön).

Signe och Sven var också engagerade i olika aktiviteter i samhället. Mamma ledde till exempel husmodersgymnastik i Svartviks skola, var aktiv i ”kvinnoklubben” och i IOGT. Pappa var bland annat en duktig gymnast, och sedan vi flyttat till huset ovanför Svartviks kyrka skötte han om ishockeyrinken och var också ledare för Svartviks juniorlag i ishockey.

Båda mina föräldrar var mycket vän- liga och omtänksamma, även med mina kamrater, som kunde komma och gå som dom ville hemma hos oss. Vi hade ofta flera lekkamrater boende några dagar i sommarstugan på sommarloven.

En bra barndom med kärleksfulla föräldrar, engagerad släkt och fina lek- kamrater, och en uppväxt i ett tryggt litet samhälle – vad kan man mer önska sig.

Birgitta Englund
Född 1943

Min farfar, Algot Hammarlund, föddes i Timrå 1873. Han flyttade till Svartvik och började arbeta i brädgården där, vilket han fortsatte med fram till sin död 1937. Det berättas om honom att han var en lugn och försynt man som var all- mänt uppskattad som en fin människa. Algot var mycket aktiv i baptistförsam- lingen och var en stor del av sång- och musiklivet på Svartvik.

Min farmor, Evelina Hammarlund f. Lindblom föddes i rödkåkarna på Svartvik 1873 och bodde där hela sitt liv. Redan i skolåldern började hon arbeta i brädgården där hon bar knubb och vid 16 års ålder började hon arbeta på spillvedsskutorna som lastades i Svartviksbukten. Betalningen på den tiden var 1 kr/timme och arbetsdagarna ofta tolv timmar långa. År 1897 gifte hon sig med farfar men fortsatte att arbeta på skutorna då förtjänsten behövdes mer än väl. Under andra världs- kriget började farmor sticka täcken för att hålla kylan borta och dessa gav också en liten förtjänst att leva på.

Hemmet var strängt religiöst och fattigdomen stor. En berättelse jag minns var när farfar och farbror åkte spark till Gnarp för att köpa råg- och kornmjöl. På natten när de kom hem var de uthungrade och det blev fest på gröt och kams.

Min pappa Sven Hammarlund föddes 1905 och var yngst i en syskonskara om 4. Hans syskon var Holger, Bertil och Mary. Pappa började arbeta i pappsalen på Svartviksfabriken och därefter lastade han båtar vid kajen. Han var en duktig brottare och gymnast. 1924 var han med och bildade Essviks AIF.

Min morfar Albin Lindqvist föddes i Gnarp och växte upp i Sörfjärden. Han kom som gästarbetare till Svartvik och arbetade på fabriken till och från under några år. Albin beskrivs som en god violinist och turnerade vida omkring med Bröderna Lindqvist kapell. Han spelade även i mer seriösa sammanhang.

Min mormor Thora Andersson träffade Albin när han var och arbetade på Svartvik. De fick två barn, Irma (min mor) och Harry. Thora lämnade sina barn hos sina föräldrar Nils och Sofia Andersson och flyttade till Stockholm där hon senare avled i TBC.

Min mamma Irma Hammarlund, född Andersson, föddes 1914 på Svartvik där hon också växte upp. Mamma pratade inte så mycket om sin uppväxt men jag har förstått att besvikelsen över att ha blivit övergiven av sin mor var stor. Trots detta minns jag min mamma som en person med ett stort hjärta som månade om oss alla, såväl familj som vänner

Mina föräldrar Irma och Sven Hammarlund gifte sig 1935. De bodde i Matforsbynninga och därefter flyttade de till Grindbacken när familjen blev större. 1942 fick de en pojke, Lars, som dog i hjärnblödning vid 6 månaders ålder och 1943 föddes jag, Birgitta.

Min uppväxt var fylld av kärlek, sång och glädje. Jag minns hur vi åkte hem till folk och vänner kom hem till oss och vi sjöng och spelade. Jag minns att mamma berättade om när man, vid ett tillfälle, hade glömt att klippa kupongen när hon handlade kaffe. På kvällen blev det fest på vinden med alla grannar. De drack kaffe och dansade hela kvällen lång.

Trots mycket fattigdom och elände så minns jag att sammanhållningen var god och man lyckades på något sätt hålla glädjen vid liv.

Lisbeth Eilertsen
Född 1945

Jag, Lisbeth och min mamma Birgith Kvalvaag flyttade från Norge till Sverige 1954. Vi kom till Nyland i juli.

Vi bodde på övervåningen i ett hus i Ålundstå – ett rum och kök utan vatten och toalett (utedass) och med vedspis som enda värme. Vatten hämtades i en pump ute på gården. Jag gick i Nylands skola.

Det fanns mobbing redan på den tiden. Jag blev retad för att jag inte kunde prata och skriva svenska. Mamma fick tvätta kläder vid vattenpumpen utomhus i en stor tvättstamp. Dit slängde vissa personer sten och sand så att kläderna fick tvättas om. Mobbing.

1955 gifte sig mamma och Anders Eilertsen och 1956 flyttade vi till Svartvik, glada för att flytta och slippa plågoandarna. Vi kom att flytta in i Strykjärnet. Vi bodde i ett rum och kök på övervåningen med varmt och kallt vatten, toalett, kylskåp och elspis.

Jag började på Svartviks Skola, bara för att få veta att en av mina plågoandar också flyttat till Svartvik!

I strykjärnet bodde vi fyra familjer. På övre våningen vi, Eilertsen, och Berglin. På nedre våningen bodde Bäcklund och Stenlund. Anders jobbade
i timmersorteringen på fabriken.

Det var en rolig tid, och jag fick många vänner som inte retade mig för att jag kom från ett annat land. Ingvor Olsson, Kristin Eriksson och Margareta Holmberg var mina vänner. Vi hade mycket roligt tillsammans. Margareta var den jag umgicks mest med. Henne kunde både jag och mamma prata med när det var tufft. Hon ställde alltid upp, var nog psykiatriker redan då!

Tvättstuga fanns ovanför fabriken. Där kunde man både bada och tvätta kläder. 1965 började jag arbeta vid Stockviksverken med tillverkning av plastdetaljer (första kvinnorna som anställdes i produktionen).

1966 flyttade vi till Bredsand. 1968 började jag att arbeta vid Standard Radio i Barkarby där jag gjorde kretskort till flygplan. 1971 kom jag hem igen och fick arbete vid Televerkstaden i Sundsvall och jobbade där till 1988 då jag fick sjukpension. 1972 flyttade jag till Nacksta och blev kvar där till 1987 då jag byggde ett hus i Laggarberg där jag fortfarande bor. Mamma bodde här i 1,5 år innan hon avled 1989.